Koblicken

Andreas: Vi har haft både en och två människor på besök denna sommar. Detta är inte att förakta. Det har snarare varit trevligt. Man kan prata med människor som kommer på besök. Eftersom dessa människor inviteras, har man redan en relation sedan ett tidigare tillfälle i livet, och genom detta har man ett visst grundlag för vidare dialog.

Det jag hatar är när man ska lämna in en defekt vara (i detta fall en luftmadrass) och hoppas kunna byta ut denna mot en mindre defekt, eller i alla fall funktionsduglig.
Då såg jag henne. Eller henne vet jag inte. Jag närmade mig ett objekt som verkade vara ett levande väsen. Det rörde på sig enligt ett icke symetriskt mönster och verkade medveten om de handlingar detta utförde. Men för varje steg jag närmade mig detta så kände jag mig kallare och allt mer trött. Jag kände icke förklarbar ångest och började kallsvettas längs ryggen. Jag kände mig inte trygg. Färgerna mattades ut till en grå och svart nyans
Jag ville vända om. Men vad skulle mina vänner sova på? Ett kallt golv. Nej, sade jag till mig själv. Du reagerar irrationellt, Andreas. Det är din rätt att byta ut denna defekta vara.
Jag samlade mod och trädde in i mörkret. Inga fåglar sjöng.
Och mina vänner, det som mötte mig var det värsta en levande varelse kan möta. Koblicken. Det kallas så eftersom denna blick påminner vagt om en ko som tuggar gammalt smaklöst halm.
Koblicken är en blick så kall och livlös. Det suger ur en person dess vilja. Det är liksom hängande ögon som inte ens verkar titta PÅ en. Den ser igenom en. Det är inte att den ser igenom ens lögner och kan skåda sanningen. Nej, nej. Det är en blick som inte ens verkar uppfatta att du existerar. Det är en blick så ointresserad, och uppenbart befriad från all sans och intelligens. Det är som om man tvingar upp ögonlocken på en person i resperator.

Jag sa ett par ord och försökte se upprörd ut. Jag såg livrädd ut och insåg detta. Sedan vände jag om och kastade madrassen. Jag fick inte mina pengar tillbaka. Jag togs ifrån min värdighet. Ja, det finns ingen motpol till detta praktfiasko som kan rättfärdiga detta, men för Er som aldrig upplevt dessa människor och den kraft de besitter, så kommer ni aldrig kunna förstå.

Kläderna gör mannen

Daniel:

På JC kan man köpa en sliten t-shirt med ett rockband som inte finns. Vad står man för om man bär en sån tröja?

"Jag gillar snygga grejer men de får inte betyda nåt"?

"Jag vill gärna se ut som en sliten rockers men jag gillar inte alls musiken eller att slita ut kläderna på riktigt"?

"Jag vill vara någon annan" ?

"Jag finns inte, jag är en klädhängare"?

Ytlighet är dominerande i samhället idag. Folk definierar sig med kläderna och prylarna man har. Din personlighet skapas av andra. Hur mår du? Måste du kolla upp svaret gentemot JC, MTV eller Klick? Då mår du inte bra.