Daniel:
Jag avundas er enkla, vanliga människor. Livet lever sin gilla gång med er. Det tuffar framåt i maklig takt och det enda ni oroas för är huruvida grabbarna i Prison Break kommer att komma ut nån gång. Ur garderoben. För en lebensman som jag så finns andra, gravare problem att tackla. På eftermiddagen kan ibland en oklädsam trötthet sänka sig över en framstående estet som mig. Man slås av tanken att man kanske ska ta en liten lur. Dock om man är mig så är detta omöjligt. Då slår Förbannelsen till. Jag ska nu redogöra för vad som hände mig för ett par minuter sedan:
Jag lade mig stillsamt i min säng i syfte att sova i cirka 20 minuter. Efter kanske fyra minuter drar en granne igång stereon på hög volym i cirka 3 sekunder. Jag vaknar till av detta, svär och försöker somna om. Ytterligare minuter förflyter. Jag balanserar på sömnens rand. Dörrklockan ringer. En polsk dam står vid dörren och vill sälja undermålig konst. Jag avböjer och ger sängen en tredje chans. Telefonen ringer så snart jag lagt mig till rätta. Det är ingen i luren.
Så här är det VAREVIGA gång jag tar mig en lur. Jag har vart med om stereobattles mellan grannar runt min lägenhet. Jag har drabbats av tre hammare som börjar banka samtidigt i olika lägenheter. Ungar har dragit igång finalen på Skrikleken nedanför mitt fönster. Sumpiga tonåringar vrålar förbi på moped utan ljuddämpare.
Vilka makter är det som aldrig låter mig sova på eftermiddagen? Vad har jag gjort för att drabbas av Förbannelsen? Jag tvivlar på att jag någonsin kommer få svar på detta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det blir lät sorgligt när spam är denna bloggs flitigaste besökare.
Har du hört talas om bubbelbarnet Daniel? En god vän berättade för mig om detta barn som föddes utan imunförsvar. Således, för att inte utsättas för bakterier och virus från omvärlden, fick han leva i en plastbubbla på ett sjukhus. Han hade inte kontakt med barn i sin egen ålder och kärlek och beröring fick han endast via de i bubblan fastsatta plasthandskarna. Han drabbades av svåra depretioner redan vid sex års ålder och dog några år senare efter att blivit utsatt för bakterier under en ryggmärgsoperation. Har du hört talas om honom Daniel, har du det?
Jag håller med Martin.
När hammaren drar igång, gå över till grannen och bjud på en chokladpralin, när stereon i lägenheten bredvid går igång på hög volym gå dit och hör om du får vara med och dansa. Du måste omfamna det som dig ges. Du skall inte endast söka efter det negativa i andras handlande utan snarare förvandla olyckan till lycka och se det som en chans att komma dina medmänniskor en aning närmare. Visa kärlek danne! Gör det!
Mina grannar är alla med i Ku Klux Klan. Jag vill inte vara vänner med dom.
Post a Comment