Bristande sunt förnuft

Andreas: Jag har alltid sett mig själv som en man med kattlika reflexer. Men eftertanke och sunt förnuft kan ibland hamna på efterkälken. Det sunda förnuftet valde att ta en kort paus under mitt träningspass i söndags.
Jag anlände till träningslokalen och blickade runt i lokalen. Grabbarna var samlade och tränaren utbrast att det skulle bli drabbning. Jag öppnade träningsväskan och fäste vant mina skydd kring benen och handskarna gled på. Jag delade ut ett par slag på säcken för att värma upp lederna. Sedan stod jag öga mot öga med min motståndare. Klockan ringde och matchen var igång. I sedvanlig ordning jagades jag runt i lokalen och blev slagen gul och blå. När första ronden var avklarad hade jag uppmärksammat att jag klivit snett med foten ett flertal gånger. Inget allvarligt, men ändå. Man borde ha reagerat.
Men inte Andreas. Nej, då. Jag skakade av mig de återkommande varningarna och påbörjade nästa rond.
Det smällde till i foten. Jag hörde smällen. Jag HÖRDE faktiskt en smäll i höger fot. Jag föll handlöst till marken, skrikandes som en falsksjungande kör-pojke. Jag vred mig i smärtor och jag är ganska säker på att jag såg ett vitt sken och en skäggprydd man, sneglandes på mig, bakom en guldfärgad grind.
Summan av kardemumman är att jag har en fot stor som en badboll och får inte anstränga mig förrän foten blir återställd. Men helt återställd kommer den aldrig att bli eftersom om man stukar sin fot kraftigt en gång så kommer man lätt att kunna göra det igen. Detta irriterar mig.
Det är allt jag har att säga om det.