De finns överallt!

Andreas: Jag förstår inte. Ok, mina åsikter är knivskarpa, eftertänksamma och framförallt objektiva. Jag har ett vidsynt sinne och kollar hellre faktan två gånger för mycket, hellre än att missta mig och framstå som fördömsfull. Det är ett faktum. Jag tänker först och skjuter sedan, men lyckas ändå att dra revolvern snabbare än min egen skugga. Gör det mig till en bra människa? Ja, det gör det. Gör det mig till en hjälte? Ja, det vill jag påstå med säkerhet, och många med mig kan instämma i detta. Det är ett faktum. Jag kan ordna signaturer som styrker detta. Men gör det mig till en gud? Nja. Det är väl att ta i. Jag må se ut som Apollon, med en vilja som Afrodite. Mitt intellekt kan jämföras med Zeus och min styrka överstiger Tor.
Men det som irriterar mig så mycket är att så fort en person, som jag, träder upp på scenen för att leverera mitt budskap till massan, så är problemet just att det är massan som är mina åhörare. Jag vet vad Ni tänker: "Andreas, din dumma snygga karl, utan massan så skulle du tala för en tom sal!" Det är förvisso sant. Och jag tvingas erkänna att ibland skulle jag önska att så var fallet. Men kan jag hjälpa att mina pedagogiska och samtidigt fullkomligt logiska inlägg skapar en hysteri efter mer kunskap? Kan jag hjälpa att jag säger rätt saker? Kanske på en djupt rotad nivå inom mig så önskar jag att lära ut. Jag vill bilda massan. Jag vill uppfostra mina barn.
Men som jag nämnde ovan så är det massan som är problemet. Min brors och min högst privata elektroniska dagbok som vi har skrivit i här på sidan, har kommit till allmänhetens kännedom. Och nu finns de överallt. Sliter i mig, ställer de mest dumma frågor som inte ens är bevärdigat ett svar. Jag har till och med fått skrivit autografer och poserat likt en apa på zoo framför kamerors blixtar. Jag tvingades av ekonomiska anledningar att arbeta i en högst offentlig plats, men det arbetet var inte längre möjligt p.g.a. hysterin runt mig. Jag var tvungen att söka mig under jord. Fred blev till krig och ödmjukelse blev till vardag. Ibland önskar jag att jag vore som Er, så att jag kunde undvika att förstå. Ignoransens välsignels undgick mig. Jag tvingas vandra i ljuset.

(Hon sa att pistolen i väskan var laddad)