Falska, falska Människa!

Andreas: Det finns få saker i livet som jag föraktar mer än människor som horar för den där fördelen. Jag är en benhård anhängare av skoggshuggar-typen. Du vet; han/hon som biter ihop och bara gör det som skall göras, bara för att det ska göras. Inget gnäll. Inga protester. Det görs eller så faller man död till marken av utmattning. Men man faller tyst och dör stilla.
Nu vill inte jag ge Er en bild av mig som en sådan person. Nej, jag är långt ifrån det. Jag må ha en fysik som en ung svarvad skogshuggare, men jag skriker av rädsla för svenska husspindlar. Jag ringer värden om det väsnas efter klockan tio. Och jag... ja, jag gnäller ganska mycket över hur dåliga andra människor är. (Tilläggas bör att dessa männiksor är fan inte riktigt kloka).
Men jag horar fan inte. Tolka mig inte fel nu bröder och systrar. Jag menar inte de hororna som sliter gatorna för sitt leverbröd. Nej jag menar just de som faktiskt har det bra men gör det ändå. För att klättra lite högre på stegen.
Jag känner mig tvungen att ge Er, mina kära läsare, ett mycket slående exempel på detta vanvettiga beteende:

Jag kände att jag behövde en paus från jobbet. Jag ställde mig upp och på ett artigt sätt påpekade detta till mina kollegor. De verkade inte bry sig, så jag satt på mig mitt plommonstop, fattade käppen i höger hand och lät mina nyputsade skor dansa mig ut i korridoren och ner för trapporna. Med muntra steg steppade jag ner för trottoaren och hjälpte både en och två gamla damer över gatan. Jag såg då en gränd och kände mig lysten för ett litet äventyr. En liten klackspark i luften och iväg for jag!
Döm av min förvåning härnäst. Föga anade jag att denna lilla strapats i all korthet och munterhet skulle förvandlas till ett plågat och infekterat minne i min hjärna.
Där satt tre män i kostym och lika många kvinnor på en trappa. De syntes långa vägar att dessa människor arbetade på ett kontor. Antagligen det kontor som började där trapporna slutade. Där satt 6 fullvuxna människor och kittlade varandra, skrattandes.

Vad nu, Andreas, din dumma snygga man. Vad är det för fel i det? Varför frågade du inte dem om du fick vara med? Detta lät ju mysigt!

Det ska jag svara på. Därför att framför dessa skrattande och livliga människor gick en man runt på huk med en kamera och fotograferade deras upptåg. Han var rätt framför dem och dessa banal idioter skrattade inte åt varandras lekfullhet. De skapade roliga och spontana kort till deras företag. Antagligen företagets hemsida. Horor! Horor är vad de är och de borde straffas för att smutsa ner ett yrke på det sättet. Deras miner och falska skratt. Fy, fan. Jag menar det verkligen. Det var vidrigt. Jag sänkte huvudet. Inga fåglar sjöng mer den dagen.