Att nynna

Daniel:

De finns där ute; nynnarna. De som, när dom exempelvis handlar, nynnar små ordlösa och improviserade sånger. Vissa går in för det benhårt, och wailar ut tonerna med ihärdigt darrande av stämbanden. Men det sker aldrig i allt för kraftig volym. Nej, det ska vara så där lite tyst och mystiskt. Jag undrar: Vad fan tror dom att dom bidrar med i världen? Att deras nynnande ger ett romantiskt skimmer som lägger sig som ren naturmagi över alltet? Att de är ängarnas mystiska väsen som sjunger en hemlig sång i vinden som smeker förbi oss andras öron och vi stannar upp och ler så där lite saligt och förnöjt? Att deras toner är likt stilla fågelsång i brisen en sommarmorgon? Deras smygande sätt att frånge sig detta orala oljud mitt bland andra människor pekar ju på att de har en tro att just deras nynnande skapar harmoni. Så är icke fallet. Folk som nynnar är en avart. Folk som nynnar tillhör kategorin varelser som borde kräla istället för att gå. Nynnande är en förorening som förpestar mina öron värre än den elakaste tinnitus. Fan ta nynnarna! Förbannad vare deras påhittade mummelsång! Jag hytter med näven och ber alla elaka ting förfölja dom med småjävleskap för all tid!