Pinsam tystnad med det obgligatoriska oljudet

Andreas: Pang! Pang! Pang! Du är död! Och du! Och du! Hacka! Slå! Lemlästa!

Där sitter jag på biografen med vidöppna ögon och tittar på reklamfilmerna. Jag är glad, uppspelt och hoppfull till att filmen som jag har investerat en ansenlig summa pengar i, kommer att vara tillfredställande. Jag skrattar till. Det var en tokig farbror som gjorde reklam för ett tuggummi. Det var inte speciellt kul egentligen, men är man i denna mys-stämning så kommer man på sig ofta att le lite så där ibland... Biografen fylls med människor och snask. Människor ler och ursäktar sig för att man får lov att släppa förbi dem till sina säten. Det gör inget. Jag ler tillbaka. Alla får plats!
Några tonåringar pratar i mun på varandra om hur läskig filmen kommer att bli. Jag lyssnar och skrattar lite busigt för mig själv, över de faktum att jag är är lika spänd.
Så släcks ljusen och gardinerna vidgas ytterligare. Alldeles strax börjar det...
Jag inbillade mig att det var filmen som började. Så var icke fallet. Filmen kom i andra hand. De verkliga aktörerna är pöbeln till publik och deras läten. Fascinerande, men ack så hatiskt. De låter konstant. Om inte deras stämmor ljuder så är det konfektyr som sugs på eller krossas med tänderna. Om detta tar slut så grävs det i popcorn ur påsen. DET GRÄVS I POPCORNPÅSEN! Varför i helvete måste man gräva efter popcorn? Räcker det inte med att ta från det översta lagret? Det är väl inte så att ett popcorn skiljer sig från det andra? Jag tror att ett pepsi-challenge med popcornen skulle styrka mitt antagande. Och så ska det snackas. Jag tror inte att de snackar med varandra. Jag tror att publiken pratar med publiken. De vill att vi ska veta vad de tänker på. Att de förstår filmen. Att butlern faktiskt är mördaren.
Men det enda de bevisar, som mänskligheten alltid tycks göra, är att de är idioter.